8B:s bokblogg

På omslaget ser man en rödhårig flicka, hennes hår är så rött att vissa till och med i boken blir lite skrämda. Hennes röda hår är flätat och ligger ner över axlarna, tofsarna till flätan är två röda rosetter. Tänk att man kan ha så rött hår naturligt. Hon har slitna kläder som är skrikig blå med en vit klänning ovanpå. Hon är ganska mager som hon beskriver i boken men det ser man inte på omslaget eftersom att det är en närbild på henne. Hon har en beige hatt på sig och detta var dem kläderna hon hade på sig när hon anlände på Grönkulla. Det var hennes enda kläder. Hennes ansikte är väldigt vackert tycker jag men folket på 1800-talet tyckte inte det, hon har fräknar i hela ansiktet. Hon står framför ett tåg tror jag att det är och det var så hon tog sig från barnhemmet till sin nya familj på Grönkulla. Min version: Jag tycker att ett omslag ska vara så att man ser hela henne och att hon gör någon som ett uppfostrat barn aldrig skulle göra. Eftersom att dem beskriver i boken...

Text:kapitel 12 (sida 44-45) “Lotten tog plagg efter plagg, sköljde och vred ur. Samtidigt som hon arbetade tänkte hon på barnen. De var stora och klarade sig nästan själva nu. Emelie var 19 år och Gertrud var 18 år. Båda hade arbete. August hade det bra på sitt håll. Det var bara Olof som Lotten var orolig för, Han var sjuk och svag, han ansträngde sig mer än han borde. Han släpade alltid på sina korgar, slet och släpade tills han var blek av trötthet. Lotten var också trött men hon måste orka arbeta och leva vidare för Olofs skull. Men en dag, en fruktansvärd och lycklig dag, skulle hon inte behöva orka mer. Då skulle Olof vara så stor och stark att han också kunde klara sig. Då skulle Lotten ha rätt att vara trött, ha rätt att dö. Hon hoppades att den dagen skulle komma snart. Samtidigt hoppades hon att den aldrig skulle komma”.  Ur Fogelströms "Barn av sin stad".  Tanke: Bara det här stycket förklarar en hel del om hur fattiga människor hade det förr i tiden, hu...

Jag har läst boken Apelsinflickan av Lena Kallenberg. En händelse som jag reagerade över i boken var när Alice gjorde abort själv. Hon tog sina pengar och köpte fosfor från olika affärer på gatan. Hon hade fått veta att man kunde använda fosfor för att fostret skulle dö men hon visste också att tog hon för mycket skulle hon själv stryka med. Men hon var gravid och det var en skam att vara det så hon hade inget val. Alice drack vätskan som hon hade blandat ner fosfor i. Efter ett tag började hon känna sig törstig, då gick hon ut på gatan för att leta efter vatten. När hon letade efter vattnet började hon få värkar och hon ville vara ensam. Hon sitter själv inne på en toalett och känner hur värkarna blir starkare och starkare, tillslut faller fostret ut på golvet och hon sliter av navelsträngen. Det är blodspår på golvet. När en man knackar på dörren och Alice inte öppnar blir han irriterad och öppnar dörren själv, med honom är Fia, Alice kompis. Alice säger att det är hennes m...

Hej Anton! Jag heter Matteo och är 15 år och vill skriva ett brev till dig angående boken som du är med i som heter Emil i Lönneberga. Jag vill prata lite om hur du agerar och vad du gör i boken, och vill även berätta om jag har varit med om något liknande. Jag vet att du är förälder till Emil. Jag vet också, efter jag läst er bok, att Emil kan vara väldigt busig och hitta på många ovanliga hyss. Några gånger så försöker han faktiskt vara snäll och trevlig och försöker hjälpa till, men istället så går det inte alltid som han tänkt.  Hans straff är att han ska få sitta i snickerboa under en stund tills han har tänkt över sina hyss och syndat dem. När Emil sitter i snickerboa täljer han trägubbar. Jag tycker att det är rätt att göra som du gjorde att låsa in Emil i snickerboa. Där får han tänka över sina hyss så att han inte gör det igen. Det funkar ju med straffet att låsa in Emil i snickerboa för att han gör inte om samma hyss igen.  Utan problemet är att han ko...

Minns du den stad, av Per Anders Fogelström s. 8; Emelie och Jenny:   “Efter maten satt Emelie vid fotogenlampan och stoppade strumpor. Jenny såg till att dottern kom i säng. Sedan satte de sig bredvid Emelie och började brodera. Det var Emelie och Jennys arbete. Hon satt hemma och broderade åt en affär. Egentligen ville Jenny göra något helt annat. När Jenny träffade Olof hade hon uppträtt som artist. Det hade Jenny lust att göra igen. Jenny längtade efter att stå på en scen och sjunga samt dansa. Sådana prat om drömmar och mål ville Emelie inte höra talas om. Jenny var ju änka och mor, ingen barnunge längre. Hon borde inte tänka på sådana dumheter.” Tanke   Jag vet hur det känns jag har själv inte upplevt det men har fått ta del av många andras historier och erfarenheter om att detta tankesättet  lever fortfarande kvar i många länder (inte i Sverige) men normen lever kvar. Men vi har massvis med rättigheter och skyldigheter men på en mängd andra länder och...