En kamp mot rättvisa

Text:kapitel 12 (sida 44-45)

“Lotten tog plagg efter plagg, sköljde och vred ur. Samtidigt som hon arbetade tänkte hon på barnen. De var stora och klarade sig nästan själva nu. Emelie var 19 år och Gertrud var 18 år. Båda hade arbete. August hade det bra på sitt håll. Det var bara Olof som Lotten var orolig för, Han var sjuk och svag, han ansträngde sig mer än han borde. Han släpade alltid på sina korgar, slet och släpade tills han var blek av trötthet. Lotten var också trött men hon måste orka arbeta och leva vidare för Olofs skull. Men en dag, en fruktansvärd och lycklig dag, skulle hon inte behöva orka mer. Då skulle Olof vara så stor och stark att han också kunde klara sig. Då skulle Lotten ha rätt att vara trött, ha rätt att dö. Hon hoppades att den dagen skulle komma snart. Samtidigt hoppades hon att den aldrig skulle komma”.  Ur Fogelströms "Barn av sin stad". 

Tanke:

Bara det här stycket förklarar en hel del om hur fattiga människor hade det förr i tiden, hur de slet i flera timmar om dagen för att få mat på bordet som ibland inte räckte till. Det är sorgligt nog att samhället delade in människor i olika klasser och gav vissa mer möjligheter än andra, men ännu mer oförståeligt är det att man inte kunde göra så mycket åt dessa problem som uppstod. Att det fanns människor som slet och plågades varje dag bara för att få överleva, medans det fanns andra som fick allting serverat på ett silverfat är något som dels  är oförståndigt men även helt oförutsägbart med tanke på att det skiljer sig en hel del från det svenska samhälle som vi lever i idag. Villkoren och levnadssätten var ju olika för människorna beroende på vilken klass de tillhörde. Numera är det mer jämställt mellan människorna, där det inte finns några klasser som kan skilja på de eller ge vissa mer rättigheter än andra.

Barnplågeri var också något vanligt då eftersom det förekom som en norm att använda barn som arbetskraft, främst för att man inte hade i åtanke vilka konsekvenser det kunde föra med sig, men självklart var det ju ingen ursäkt direkt. Barnens hälsa stod på spel, där vissa arbetade så hårt att de i slutändan inte kunde orka mer och i värsta fall kunde dö av svält och hunger. Jag förstår mig inte riktigt på hur man hade tänkt förr, när man ansåg att barn kunde användas som arbetskraft eller rättare sagt ge de ett yrke överhuvudtaget. Om man å andra sidan tänker efter hade barnen inte heller så mycket att välja mellan, då att gå vidare i skolan inte skulle komma på tanken eftersom vissa inte hade råd med det.

Dock var det inte bara slitsamt för barnen, utan även de vuxna hade det tufft. Deras arbete var inte heller något att leka med, då det både var påfrestande och plågsamt i vissa perioder.  Lönen var inte direkt något man kunde sträva efter och var dessutom låg, så det hjälpte inte hur länge man än arbetade. Vissa var även på gränsen till liv och död just eftersom de hade slitit i sönder sig själva med arbete som kunde pågå dag och natt. Ett exempel är ju Lotten som både är en ensamstående mamma men även en änka som gör allt vad hon kan för att få upp sin familj på fötter. Trots alla svårigheter kämpar hon för både sig själv men även för sin familj. Hon är inte sig lik från hur hon brukade se ut och sorgen från alla håll höll på att tynga ner henne. Hon ger inte bara en bild av hur samhället var uppbyggt för de fattiga, men ger även en synvinkel på hur det var att leva och vilka krav det fanns, vilket i vanliga fall inte tas fram allt för ofta. Jag skulle tycka att hon är den verkliga definitionen av en stark och målmedveten kvinna för att hon tar en del av en omöjlig kamp och mot alla odds klarar att ge hennes barn en typ av framtid även om det inte vore den bästa. Jag knöt mig verkligen an till henne eftersom hon både är självständig och stark på alla sätt och vis.

Även om jag inte levde på den tiden, kan jag ju bara genom att läsa det här förstå hur majoriteten av befolkningen hade det och hur slitsamt de arbetade. Jag kan sätta mig själv i deras skor och kan i stort sett hålla med om att det verkligen var ojämlikt mellan människorna. Det borde ju ha funnits samma regler och lagar för alla som idag. Vi är ju bekanta med att “alla ska vara lika inför lagen” och att “alla människor har samma rättigheter”, vilket man knappast hade för över hundra år sedan. Allting som verkar vara en självklarhet idag, var rena drömmen för många. Många vågade inte ens tänka tanken om att de kunde leva i ett jämställt samhälle för att den tanken var så långt ifrån det de var vana vid och kände till. Det som hände, hände ju av en anledning och det var ju att vi skulle gå så långt i utvecklingen, att vi skulle kunna kolla tillbaka på hur samhället var jämfört med nu och vad vi har åstadkommit. Samtidigt var det ju synd om de stackars människor som plågades gång på gång. Man kan ju inte gå tillbaka i tiden och ändra på vad som hade hänt, men vi har det som ett slags minne och tack vare det är Sverige till det land som det är idag.

/ En elev från 8B