En kamp mot rättvisa
Text:kapitel 12 (sida 44-45)
“Lotten tog plagg efter plagg, sköljde och vred ur. Samtidigt som hon
arbetade tänkte hon på barnen. De var stora och klarade sig nästan själva nu.
Emelie var 19 år och Gertrud var 18 år. Båda hade arbete. August hade det bra
på sitt håll. Det var bara Olof som Lotten var orolig för, Han var sjuk och
svag, han ansträngde sig mer än han borde. Han släpade alltid på sina korgar,
slet och släpade tills han var blek av trötthet. Lotten var också trött men hon
måste orka arbeta och leva vidare för Olofs skull. Men en dag, en fruktansvärd
och lycklig dag, skulle hon inte behöva orka mer. Då skulle Olof vara så stor
och stark att han också kunde klara sig. Då skulle Lotten ha rätt att vara
trött, ha rätt att dö. Hon hoppades att den dagen skulle komma snart. Samtidigt
hoppades hon att den aldrig skulle komma”. Ur Fogelströms "Barn av sin stad".
Tanke:
Bara det här stycket förklarar en hel del om hur fattiga människor hade det
förr i tiden, hur de slet i flera timmar om dagen för att få mat på bordet som
ibland inte räckte till. Det är sorgligt nog att samhället delade in människor
i olika klasser och gav vissa mer möjligheter än andra, men ännu mer
oförståeligt är det att man inte kunde göra så mycket åt dessa problem som
uppstod. Att det fanns människor som slet och plågades varje dag bara för att få
överleva, medans det fanns andra som fick allting serverat på ett silverfat är
något som dels är oförståndigt men även helt oförutsägbart med tanke på
att det skiljer sig en hel del från det svenska samhälle som vi lever i idag.
Villkoren och levnadssätten var ju olika för människorna beroende på vilken
klass de tillhörde. Numera är det mer jämställt mellan människorna, där det
inte finns några klasser som kan skilja på de eller ge vissa mer rättigheter än
andra.
Barnplågeri var också något vanligt då eftersom det förekom som en norm att
använda barn som arbetskraft, främst för att man inte hade i åtanke vilka
konsekvenser det kunde föra med sig, men självklart var det ju ingen ursäkt
direkt. Barnens hälsa stod på spel, där vissa arbetade så hårt att de i
slutändan inte kunde orka mer och i värsta fall kunde dö av svält och hunger.
Jag förstår mig inte riktigt på hur man hade tänkt förr, när man ansåg att barn
kunde användas som arbetskraft eller rättare sagt ge de ett yrke
överhuvudtaget. Om man å andra sidan tänker efter hade barnen inte heller så
mycket att välja mellan, då att gå vidare i skolan inte skulle komma på tanken
eftersom vissa inte hade råd med det.
Dock var det inte bara slitsamt för barnen, utan även de vuxna hade det
tufft. Deras arbete var inte heller något att leka med, då det både var
påfrestande och plågsamt i vissa perioder. Lönen var inte direkt något
man kunde sträva efter och var dessutom låg, så det hjälpte inte hur länge man
än arbetade. Vissa var även på gränsen till liv och död just eftersom de hade
slitit i sönder sig själva med arbete som kunde pågå dag och natt. Ett exempel
är ju Lotten som både är en ensamstående mamma men även en änka som gör allt
vad hon kan för att få upp sin familj på fötter. Trots alla svårigheter kämpar
hon för både sig själv men även för sin familj. Hon är inte sig lik från hur
hon brukade se ut och sorgen från alla håll höll på att tynga ner henne. Hon
ger inte bara en bild av hur samhället var uppbyggt för de fattiga, men ger
även en synvinkel på hur det var att leva och vilka krav det fanns, vilket i
vanliga fall inte tas fram allt för ofta. Jag skulle tycka att hon är den
verkliga definitionen av en stark och målmedveten kvinna för att hon tar en del
av en omöjlig kamp och mot alla odds klarar att ge hennes barn en typ av
framtid även om det inte vore den bästa. Jag knöt mig verkligen an till henne
eftersom hon både är självständig och stark på alla sätt och vis.
Även om jag inte levde på den tiden, kan jag ju bara genom att läsa det här
förstå hur majoriteten av befolkningen hade det och hur slitsamt de arbetade.
Jag kan sätta mig själv i deras skor och kan i stort sett hålla med om att det
verkligen var ojämlikt mellan människorna. Det borde ju ha funnits samma regler
och lagar för alla som idag. Vi är ju bekanta med att “alla ska vara lika inför
lagen” och att “alla människor har samma rättigheter”, vilket man knappast hade
för över hundra år sedan. Allting som verkar vara en självklarhet idag, var
rena drömmen för många. Många vågade inte ens tänka tanken om att de kunde leva
i ett jämställt samhälle för att den tanken var så långt ifrån det de var vana
vid och kände till. Det som hände, hände ju av en anledning och det var ju att
vi skulle gå så långt i utvecklingen, att vi skulle kunna kolla tillbaka på hur
samhället var jämfört med nu och vad vi har åstadkommit. Samtidigt var det ju
synd om de stackars människor som plågades gång på gång. Man kan ju inte gå
tillbaka i tiden och ändra på vad som hade hänt, men vi har det som ett slags minne
och tack vare det är Sverige till det land som det är idag.
/ En elev från 8B
Tack för ett innehållsrikt inlägg! Du jämför den tidens arbetsvillkor med vår tids arbetsvillkor. Sverige är numera ett utvecklat land, och det är inte längre så att varken rösträtt eller möjlighet till utbildning handlar om inkomst. Men vägen hit har inte varit självklar, och är inget vi kan ta för givet. Rätten till utbildning och goda arbetsvillkor är något vi behöver "underhålla" och ta vara på.
SvaraRaderaJust nu arbetar vi med arbetsområdet "Utbildning och arbetsliv". Jag hoppas att ni till sommaren är medvetna om att våra egna val spelar stor roll för vår framtid. Jag hoppas även att ni kommer att få förståelse för att arbetsmarknaden ständigt förändras, och att det är viktigt att utbilda sig, skaffa kunskaper och utveckla förmågor som håller för framtiden. Men samtidigt vilar inte hela ansvaret på individen - utan samhället både behöver styra och stötta för att arbetsmarknaden ska vara i balans.
"Lotten tog plagg efter plagg, sköljde och vred ur". Den dagen då tvättmaskinen blev så billig att den fanns tillgänglig i hemmen, förändrades kvinnors livssituation och förmåga att arbeta med arbeten som var avlönade.